Utmaningen som Bose ingenjörer stod inför på 70-talet var lika komplex som ett musikstycke kan vara. Stora högtalare krävdes för att framkalla det stora frekvensomfång som finns i en sång, från en violins invecklade toner till en basgitarrs djupa, låga bastoner. Ett stort antal komponenter behövdes för att hålla jämna steg med de enorma högtalarna. Plötsligt blev det enkla nöjet att lyssna på kvalitetsljud både komplicerat och utrymmeskrävande.

Musiken innebar också inspiration, tack vare en enhet som kallades för en "akustisk vågledare". Denna enkla enhet begränsar rörelsen hos en ljudvåg så att den rör sig i en önskad bana. Ett exempel är orgeln, som använder en liten mängd luft för att fylla en stor katedral med ett rikt och mäktigt ljud.

Ett annat exempel är flöjten. Genom att blåsa en ström luft genom munstycket kan en musiker skapa tillräckligt med ljud för att fylla ett stort rum. Båda dessa instrument har dock stora begränsningar vad gäller högtalare – det krävs vågledare av olika längd för att producera olika toner. Detta åstadkommer man antingen genom att ändra fingersättningen, som på en flöjt, eller genom att välja en pipa av en annan längd, som på orgeln. 

Dr. Amar Bose och en forskningsingenjör på Bose, dr. William R. Short, hade grunderna till denna teknik, men deras väg till framgång var ändå fylld av svåra utmaningar. Hur kan man använda en enda akustisk vågledare om den bara kan återskapa en enda ton? Hur kan man bevara ett system kompakt om det, i likhet med en orgel, behöver dussintals olika pipor för att producera ett stort ljudintervall? 

Det skulle komma att ta 14 år av forskning innan de fann svaret – akustisk vågledar-högtalarteknik.

Vår lösning »